miss the time!

Jag tänker tillbaka till den tiden jag var ett bar och jag hade en pappa att leka med, den tiden kommer jag ihåg men jag kommer med ihåg det som var jobbigt och svårt. jag vet inte hur jag kan sakna en sån hemsk elak person som han att jag kan villja träffa han igen efter allt han har gjort imot mig. jag fattar inte att jag kan göra det. att veta att sin egna pappa lämnar en för gått när man fyller 6 år, på sin dotter födelsedag är jobbig, jag hatar verkligen och fira mina födelsedagar. jag har alltid älskat och fylla år jag blir äldre. fram till jag var 15 så visste jag inte eller jag visste att min pappa hade lämnat oss och försvunnit men jag kom aldrig ihåg vilken dag det var, jag tror inte att mamma ville säga något när jag var lite och det är jag ganska glad över. men hon berättade det för mig det året jag skulle bl 15, jag mins den dgen hon sa det och det lede till att jag inte har någon lust att fira mig längre, jag tänker om jag kanske ska fira mig en dag innan eller en dag efter. för varje jävla   år jag fyller så samlas släkten och bla bla bla, och varje år siter dem och pratar om jomin pappa. det spelar ingen roll att jag säger ifrån och jag vill verkligen inte bli ledsen och skit. jag vill ha en så bra dag jag kan fast allt som har hänt. jag vet inte varför dem sitter och pratar om det dem kan lika med parata om det någon annan dag men dem verkar inte förstå det.

Det jag mår piss dåligt över är att jag saknar han, att jag vill täffa han. är det normalt? jag vet inte och jag kommer aldrig få något bra svar om det.

2000-06-30 I miss you, dady!

mitt liv

det finns inga ord kvar som jag kan säga det är nu eller aldrig.allså hur kan det bli så här vad är det jag har gjort för fe hur kommer det sig att jag inte vill leva varför jag vill dö men jag vet inte kanske jag adldrig kommer få svar på det. detta boken kommer handla om hela min bardom tills jag började gymnasiumet. allt vart bara fel är det för jag föddes eller var det för jag bara fans där men nu kanske jag kommer märka att jag är värd att leva men jag tror inte att jag kommer ha någon bra plats på jorden. i hela mitt liv har jag blivit nertryckt att jag inte passar in att alla vet att jag är anulunda. men vad kan jag göra att passa in vad kan jag göra för att inte ha en som barndom som jag har. det är sånna frågor som jag kommer ha med mig hela mitt liv dem kommer aldrig kunna blir besvarade. frågorna trycker ner en man orkar inte med dem man ger upp hoppet att leva varför ska jag det när jag har en pappa som är som han är eller att jag beter mig som jag varför ska jag vara kvar på jorden då. jag gör ingen nytta här mer än att bara ta plats. om jag dör så kan någon annan ta min pats på jorden och kanske allt bara blir så mycket bättre när jag försvinner. dem tankarna har jag i mitt huvud och jag vet inte om jag kommer kunna bli av med dem någon gång i mitt liv. men ni kan vara lugna jag ska ta alt från början och det börjar nu.

det finns inga ord kvar som jag kan säga det är nu eller aldrig.

allså hur kan det bli så här vad är det jag har gjort för fe hur kommer det sig att jag inte vill leva varför jag vill dö men jag vet inte kanske jag adldrig kommer få svar på det. detta boken kommer handla om hela min bardom tills jag började gymnasiumet. allt vart bara fel är det för jag föddes eller var det för jag bara fans där men nu kanske jag kommer märka att jag är värd att leva men jag tror inte att jag kommer ha någon bra plats på jorden. i hela mitt liv har jag blivit nertryckt att jag inte passar in att alla vet att jag är anulunda. men vad kan jag göra att passa in vad kan jag göra för att inte ha en som barndom som jag har. det är sånna frågor som jag kommer ha med mig hela mitt liv dem kommer aldrig kunna blir besvarade. frågorna trycker ner en man orkar inte med dem man ger upp hoppet att leva varför ska jag det när jag har en pappa som är som han är eller att jag beter mig som jag varför ska jag vara kvar på jorden då. jag gör ingen nytta här mer än att bara ta plats. om jag dör så kan någon annan ta min pats på jorden och kanske allt bara blir så mycket bättre när jag försvinner. dem tankarna har jag i mitt huvud och jag vet inte om jag kommer kunna bli av med dem någon gång i mitt liv. men ni kan vara lugna jag ska ta alt från början och det börjar nu.

KAPITEL ETT

Jag har alltid varit den tjejen som kan klara av att bli nerslagen jag reser mig upp och inget har hänt. men det jag adrig klarar av är att höra ord. ord sårar mig det sårar mig mer än vad man kan säga. jag kan erkänna jag gråtter lätt jag gråtter när jag är förbanad när jag inte kara av mer, men det är inte så att jag tjuter hela tiden jag har minna stunder när jag skrattar och är glad person. det är som en lärare sa till mig, jag kör mitt lilla fece och jag. att jag har en min är spralig och glad fast jag mår piss och orkar inte med något när jag vill bara dö. men det vet ingen förutom jag. jag har nästan alltid varit den personen jag vill inte prata med någon om jag vet att den inte ringer hem. för några år sedan så började jag umgås mycket med min mormor var det varje heg varje lov dagar eller studje dagar. jag tänker inte på hur hon känner sig om jag dör inte hur dem andra känner sig häller. det jag kan säga om min mormor dör så kommer jag dö med henne. jag kommer inte vara samma person som hon om hon dör vem ska jag vara hos vem ska jag prata med vem ska jag änns kunna rymma till om jag inte orkar med något. mormor bor ute på landet kan man säga det är hus i närheten men det är tyst, skog och vatten runt om så det blir ganske tyst där. man kan tänka man kan bara andas ut och inte behöva träffa någon där som man ofta gör när man är hemma. att vetta att man har ett ställe där jag bara kan vara mig själv och inte behöver vara orolig för man ska göra fel att bara vara. det är det bästa jag vet.jag är den personen som man inte kan tro att jag har varit med om så mycket i mitt liv eller att jag har försökt tagit mitt liv så många gånger. om jag säger så att om jag skulle träffa en person som jag så skulle jag inte tro att det har varit med om såna hämska saker i sitt liv. jag kan beskriva mig med tre posetiva saker och tre negativa saker som är typiskt mig.

dem posetiva är glad,posetiv och spralig

sen kommer man till dem negativa sakerna i sitt iv som är agresiv, ledsen och enviss jag vet inte om den sista är bådde dålig eller bra det är svårt att säga men ibland är det dåligt och ibland bra kan man säga. det är dem typiska sakerna som alla ungeför kan säga om mig. men det är jobbigt att tiderna förändras och det gör jag med. året 2010 förändras hela mitt liv.

livet går som en bergodal bana men mitt stuppade och bara gick neråt och neråt. det tog inte slut fans inget som tog stopp. mitt spraiga hurmör bara försvan och fans inte kvar, allt var borta...

allt deta har pågått en längre tid men nu var jag i botten och ville bara hammna i himmen. jag såg inte ljuset i livet det fans inget ljus. det var bara mitt fel att jag hade hammnat i dena sitts men jag fattade inte det. det kanske låter som ett stort ansvar jag tog jag var 15 den tiden det var sommaren 2010 och hade inte fyllt 16 än. jag ville inte fira min föddelse dag jag ville inte det med det vara mitt lilla fece och jag som fick alla att tro att det var bra och att jag inte mådde som jag gjorde som vart att ingen såg hur jag mådde. det som var jobbigaste under den tiden var att jag inte visste vem jag kunde prata med, så jag började skriva en blogg som jag a ut på en sida som jag inte visste att min mamma viste om och att hon inte skulle få reda på adresen till den sidan. det var en del som gjorde att jag klarade nästan av hela sommaren. men hur vart det så att jag hammnade i dena sits? hur började? det är dem frågorna jag har fundrat på och jag tror jag vet savaret nu varför det bev som det blev. och om jag tänker till baka så är det från föddsen tills nu som allt hände. jag är bara 16 och orkar inte med livet längre den som får mig orka med är min mormor vad skulle jag göra om jag inte hade dig vid min sida.

KAPITEL TVÅ

jag föddes på norrköping sjukhus den 30 juni 1994 klockan tio i nio. jag vet inte hur mycket jag väggde med jag var ett kort barn och lite mullig om jag inte mins fel. jag döpptes samtigdig som min syster som bev två år det året. min mamma och pappa var gifta med varandra för några år tillbaka. Mamma och Pappa möttes på en teater som mamma syde klädder ti och pappa jobbade där. Under den tiden hade mamma sutat knarka men min pappa hållde på med knark den tiden med. dem föll för varndra direkt. jag tror inte att pappa misshandlade mamma från början att det började smygga sig fram under tidens gång som det ofta brukar göra. men efter vi var födda så bodde vi ute på andet och hade oika djur som man har på andet som tex ormar,katter,kanin,hundar,höns med mera. jag har alltid tyckt om djur och barn det är det  jag tycker är kul sen har jag sången med. men tiden gick och vi började bi äldre jag och min syster och vi började föstå att mamma bev misshandad av min pappa. bådde jag och min syster blev med misshandad av vår pappa men när man är liten så ser man upp till dem och fattar inte att det är något fel med det. det kanske är svårt att föstå hur man kan se upp till någon som han men det är ju min pappa och när man var liten så såg man upp till dem äldre. men tiden gick och jag började dagis och min syrra lekis. efter vi hade gått i skoan ett tag så lyckas mamma flytta från pappa, men min syster och jag fick bo kvar. vi träffade mamma ofta på helgerna och då art det att vi blev tvättade och få nya klädder på oss. man kan inte förastela sig hur skitiga jag och min syster var vi hade inte duchsat eller rena klädder på oss tänk hur man uktade då och hur fottigt håret var. inte att man skulle gå så nu för tiden. men varje gång mamma skulle komma hämta oss från pappa så hade hon fyra vakter med sig för att inte pappa skulle kunna göra något mot henne. hon fick inte åka dit själv. det som jag har ett starkt mine av var hur min pappa såg ut och att jag hade ett hasband med en häst på som jag hade jämt på mig, och att jag alltid sjöng min lilla ponny. en dag så åkte inte jag till dagis jag hade svimmat och pappa ville att jag skulle vara hemma den dagen. när kockan var runt ett så frågar jag han när vi skulle åka till dagis men han sa att det var försent för att åka ditt och jag vart jätte ledsen för att vara på dagis var det bästa jag viste för att få vara fri på ett sätt och inte bli slaggen där, det var en underbar kännsa. men sista gången jag var på dagis så ekte jag i lekstugan vi hade där och jag hängde av mig mitt häst halsband medan jag sjöng på min lilla ponny. och när det ringde in så glömde jag ta med mig det och jag glömde det det var den sista gången jag såg halsbandet. Men efter vi hade haft rättegångar om hur vi skulle göra med att bo hoss pappa eller hoss mamma så bestämde dom att jag och min syster skule få flytta till ett barnhem och bo där. så mamma och pappa fick komma dit och träffa oss men dem fick inte vara där samtidigt. men efter mamma hade åkt hem så ibland så kom pappa inte så vi fick sova där ensammna jag mins att jag brukade gråtta och att jag saknade bådde mamma och pappa. att bara ha någon vid sin sida som kunde krama en till god natt och sjunga tills man somnade. men det fanns ingen där. sen kunde han komma efter två dagar och stana där en natt men han vissade inte intreese om att han tyckte om oss och ville ta hand om oss det fanns inte där. och jag tror att jag tog mäst syryck av att inte ha någon där jag började bli allt mer bråkigare och arg. och att jag skulle bestämma men jag gick bara i ekis den tiden. men efter ett tag så fick jag min syster och mamma flytta till en lägenhet nära barnhemmet för att se hur det skulle funka att bara bo vi tre tillsammans jag tyckte att det funkade bra men dem hade andra plander.  efter ett par månader så kommer det en fosterfamilj ditt och träffar mig och min syster och det vissar sig att jag och min syster kommer få bo hemma hoss dem ett tag för att vänta på att rättegångarna skulle vara kalara och detta är runt 1999 eller 2000. så jag och min syster flyttar hem till dem i söderköping och det vissar att dem har redan två barn där som dem tar hand om. en var en tjej och en var en kille dem var syskon. men tjejen skulle snart flytta hem till sin mamma. vi kom bra överräns och trivdes där. men det biv bara ett helvete efter ett tag.

det finns inga ord kvar som jag kan säga det är nu eller aldrig.allså hur kan det bli så här vad är det jag har gjort för fe hur kommer det sig att jag inte vill leva varför jag vill dö men jag vet inte kanske jag adldrig kommer få svar på det. detta boken kommer handla om hela min bardom tills jag började gymnasiumet. allt vart bara fel är det för jag föddes eller var det för jag bara fans där men nu kanske jag kommer märka att jag är värd att leva men jag tror inte att jag kommer ha någon bra plats på jorden. i hela mitt liv har jag blivit nertryckt att jag inte passar in att alla vet att jag är anulunda. men vad kan jag göra att passa in vad kan jag göra för att inte ha en som barndom som jag har. det är sånna frågor som jag kommer ha med mig hela mitt liv dem kommer aldrig kunna blir besvarade. frågorna trycker ner en man orkar inte med dem man ger upp hoppet att leva varför ska jag det när jag har en pappa som är som han är eller att jag beter mig som jag varför ska jag vara kvar på jorden då. jag gör ingen nytta här mer än att bara ta plats. om jag dör så kan någon annan ta min pats på jorden och kanske allt bara blir så mycket bättre när jag försvinner. dem tankarna har jag i mitt huvud och jag vet inte om jag kommer kunna bli av med dem någon gång i mitt liv. men ni kan vara lugna jag ska ta alt från början och det börjar nu.

det finns inga ord kvar som jag kan säga det är nu eller aldrig.

allså hur kan det bli så här vad är det jag har gjort för fe hur kommer det sig att jag inte vill leva varför jag vill dö men jag vet inte kanske jag adldrig kommer få svar på det. detta boken kommer handla om hela min bardom tills jag började gymnasiumet. allt vart bara fel är det för jag föddes eller var det för jag bara fans där men nu kanske jag kommer märka att jag är värd att leva men jag tror inte att jag kommer ha någon bra plats på jorden. i hela mitt liv har jag blivit nertryckt att jag inte passar in att alla vet att jag är anulunda. men vad kan jag göra att passa in vad kan jag göra för att inte ha en som barndom som jag har. det är sånna frågor som jag kommer ha med mig hela mitt liv dem kommer aldrig kunna blir besvarade. frågorna trycker ner en man orkar inte med dem man ger upp hoppet att leva varför ska jag det när jag har en pappa som är som han är eller att jag beter mig som jag varför ska jag vara kvar på jorden då. jag gör ingen nytta här mer än att bara ta plats. om jag dör så kan någon annan ta min pats på jorden och kanske allt bara blir så mycket bättre när jag försvinner. dem tankarna har jag i mitt huvud och jag vet inte om jag kommer kunna bli av med dem någon gång i mitt liv. men ni kan vara lugna jag ska ta alt från början och det börjar nu.

Jag har alltid varit den tjejen som kan klara av att bli nerslagen jag reser mig upp och inget har hänt. men det jag adrig klarar av är att höra ord. ord sårar mig det sårar mig mer än vad man kan säga. jag kan erkänna jag gråtter lätt jag gråtter när jag är förbanad när jag inte kara av mer, men det är inte så att jag tjuter hela tiden jag har minna stunder när jag skrattar och är glad person. det är som en lärare sa till mig, jag kör mitt lilla fece och jag. att jag har en min är spralig och glad fast jag mår piss och orkar inte med något när jag vill bara dö. men det vet ingen förutom jag. jag har nästan alltid varit den personen jag vill inte prata med någon om jag vet att den inte ringer hem. för några år sedan så började jag umgås mycket med min mormor var det varje heg varje lov dagar eller studje dagar. jag tänker inte på hur hon känner sig om jag dör inte hur dem andra känner sig häller. det jag kan säga om min mormor dör så kommer jag dö med henne. jag kommer inte vara samma person som hon om hon dör vem ska jag vara hos vem ska jag prata med vem ska jag änns kunna rymma till om jag inte orkar med något. mormor bor ute på landet kan man säga det är hus i närheten men det är tyst, skog och vatten runt om så det blir ganske tyst där. man kan tänka man kan bara andas ut och inte behöva träffa någon där som man ofta gör när man är hemma. att vetta att man har ett ställe där jag bara kan vara mig själv och inte behöver vara orolig för man ska göra fel att bara vara. det är det bästa jag vet.jag är den personen som man inte kan tro att jag har varit med om så mycket i mitt liv eller att jag har försökt tagit mitt liv så många gånger. om jag säger så att om jag skulle träffa en person som jag så skulle jag inte tro att det har varit med om såna hämska saker i sitt liv. jag kan beskriva mig med tre posetiva saker och tre negativa saker som är typiskt mig.

dem posetiva är glad,posetiv och spralig

sen kommer man till dem negativa sakerna i sitt iv som är agresiv, ledsen och enviss jag vet inte om den sista är bådde dålig eller bra det är svårt att säga men ibland är det dåligt och ibland bra kan man säga. det är dem typiska sakerna som alla ungeför kan säga om mig. men det är jobbigt att tiderna förändras och det gör jag med. året 2010 förändras hela mitt liv.

livet går som en bergodal bana men mitt stuppade och bara gick neråt och neråt. det tog inte slut fans inget som tog stopp. mitt spraiga hurmör bara försvan och fans inte kvar, allt var borta...

allt deta har pågått en längre tid men nu var jag i botten och ville bara hammna i himmen. jag såg inte ljuset i livet det fans inget ljus. det var bara mitt fel att jag hade hammnat i dena sitts men jag fattade inte det. det kanske låter som ett stort ansvar jag tog jag var 15 den tiden det var sommaren 2010 och hade inte fyllt 16 än. jag ville inte fira min föddelse dag jag ville inte det med det vara mitt lilla fece och jag som fick alla att tro att det var bra och att jag inte mådde som jag gjorde som vart att ingen såg hur jag mådde. det som var jobbigaste under den tiden var att jag inte visste vem jag kunde prata med, så jag började skriva en blogg som jag a ut på en sida som jag inte visste att min mamma viste om och att hon inte skulle få reda på adresen till den sidan. det var en del som gjorde att jag klarade nästan av hela sommaren. men hur vart det så att jag hammnade i dena sits? hur började? det är dem frågorna jag har fundrat på och jag tror jag vet savaret nu varför det bev som det blev. och om jag tänker till baka så är det från föddsen tills nu som allt hände. jag är bara 16 och orkar inte med livet längre den som får mig orka med är min mormor vad skulle jag göra om jag inte hade dig vid min sida.

jag föddes på norrköping sjukhus den 30 juni 1994 klockan tio i nio. jag vet inte hur mycket jag väggde med jag var ett kort barn och lite mullig om jag inte mins fel. jag döpptes samtigdig som min syster som bev två år det året. min mamma och pappa var gifta med varandra för några år tillbaka. Mamma och Pappa möttes på en teater som mamma syde klädder ti och pappa jobbade där. Under den tiden hade mamma sutat knarka men min pappa hållde på med knark den tiden med. dem föll för varndra direkt. jag tror inte att pappa misshandlade mamma från början att det började smygga sig fram under tidens gång som det ofta brukar göra. men efter vi var födda så bodde vi ute på andet och hade oika djur som man har på andet som tex ormar,katter,kanin,hundar,höns med mera. jag har alltid tyckt om djur och barn det är det  jag tycker är kul sen har jag sången med. men tiden gick och vi började bi äldre jag och min syster och vi började föstå att mamma bev misshandad av min pappa. bådde jag och min syster blev med misshandad av vår pappa men när man är liten så ser man upp till dem och fattar inte att det är något fel med det. det kanske är svårt att föstå hur man kan se upp till någon som han men det är ju min pappa och när man var liten så såg man upp till dem äldre. men tiden gick och jag började dagis och min syrra lekis. efter vi hade gått i skoan ett tag så lyckas mamma flytta från pappa, men min syster och jag fick bo kvar. vi träffade mamma ofta på helgerna och då art det att vi blev tvättade och få nya klädder på oss. man kan inte förastela sig hur skitiga jag och min syster var vi hade inte duchsat eller rena klädder på oss tänk hur man uktade då och hur fottigt håret var. inte att man skulle gå så nu för tiden. men varje gång mamma skulle komma hämta oss från pappa så hade hon fyra vakter med sig för att inte pappa skulle kunna göra något mot henne. hon fick inte åka dit själv. det som jag har ett starkt mine av var hur min pappa såg ut och att jag hade ett hasband med en häst på som jag hade jämt på mig, och att jag alltid sjöng min lilla ponny. en dag så åkte inte jag till dagis jag hade svimmat och pappa ville att jag skulle vara hemma den dagen. när kockan var runt ett så frågar jag han när vi skulle åka till dagis men han sa att det var försent för att åka ditt och jag vart jätte ledsen för att vara på dagis var det bästa jag viste för att få vara fri på ett sätt och inte bli slaggen där, det var en underbar kännsa. men sista gången jag var på dagis så ekte jag i lekstugan vi hade där och jag hängde av mig mitt häst halsband medan jag sjöng på min lilla ponny. och när det ringde in så glömde jag ta med mig det och jag glömde det det var den sista gången jag såg halsbandet. Men efter vi hade haft rättegångar om hur vi skulle göra med att bo hoss pappa eller hoss mamma så bestämde dom att jag och min syster skule få flytta till ett barnhem och bo där. så mamma och pappa fick komma dit och träffa oss men dem fick inte vara där samtidigt. men efter mamma hade åkt hem så ibland så kom pappa inte så vi fick sova där ensammna jag mins att jag brukade gråtta och att jag saknade bådde mamma och pappa. att bara ha någon vid sin sida som kunde krama en till god natt och sjunga tills man somnade. men det fanns ingen där. sen kunde han komma efter två dagar och stana där en natt men han vissade inte intreese om att han tyckte om oss och ville ta hand om oss det fanns inte där. och jag tror att jag tog mäst syryck av att inte ha någon där jag började bli allt mer bråkigare och arg. och att jag skulle bestämma men jag gick bara i ekis den tiden. men efter ett tag så fick jag min syster och mamma flytta till en lägenhet nära barnhemmet för att se hur det skulle funka att bara bo vi tre tillsammans jag tyckte att det funkade bra men dem hade andra plander.  efter ett par månader så kommer det en fosterfamilj ditt och träffar mig och min syster och det vissar sig att jag och min syster kommer få bo hemma hoss dem ett tag för att vänta på att rättegångarna skulle vara kalara och detta är runt 1999 eller 2000. så jag och min syster flyttar hem till dem i söderköping och det vissar att dem har redan två barn där som dem tar hand om. en var en tjej och en var en kille dem var syskon. men tjejen skulle snart flytta hem till sin mamma. vi kom bra överräns och trivdes där. men det biv bara ett helvete efter ett tag.

men är ett liv måste?

bilder säger mer en tusen ord varför är det lätt att hitta bilder som säger hur man mår än hitta ord att skriva och få fram det till rätta mendnigar?

I'a sorry....