blogg flytt

jag flyttar min blogg till: http://www.nattstad.se/theearthismyplace

Miss the time!

jag tar en dag i taget nu för tiden kan jag skratta och vara glad, men det man inte ser vet man inget ting om. jag har svårt att vissa att jag inte mår bra jag vill att alla runt om mig mår bra. det om är svårt att ingen förstår ingen hör på ingen kan fatta att man saknar någon så jälva mycket. en person som förstörde mitt liv. men jag vet att jag inte kommer falla tillbaka i allt skit igen jag har blivit starkare, men det finns en del i mig som gör att jg kan falla illbaka till drogerna, till att sjära mig till att hoppa från en bro. men då tänker jag på allt jag kommer miss. det ar varit dagar då jag inte klarar gå upp ifrån sägen,det finn dagar så jag sitter och försöker få tag i droger. men jag är tark jag försöker att kara mig att jag inte behöver den skiten gen. men att vara så lycklig att inte tänka på allt att få en gång skull vara lycklig på riktigt, klart man saknar det. den tiden var det ända jag vill komma tillbaka till när jag var så glad att jag inte behöver fejka det. klart jag ä glad på riktig med men det är inte ofta det händer. jag försöker hitta saker som kan göra mig glad men det är  svårt.
miss the time!

Om jag bara hade styrkan!

Jag börjar undra om jag har styrkan, om jag klarar av att göra saker och ting i mitt liv. Kommer jag någon gång i värden lyckas jag vet inte men just nu finns det bara en sak i mitt huvud som ekar.
Jag tänker tillbaka till den tiden jag var ett bar och jag hade en pappa att leka med, den tiden kommer jag ihåg men jag kommer med ihåg det som var jobbigt och svårt. jag vet inte hur jag kan sakna en sån hemsk elak person som han att jag kan villja träffa han igen efter allt han har gjort imot mig. jag fattar inte att jag kan göra det. att veta att sin egna pappa lämnar en för gått när man fyller 6 år, på sin dotter födelsedag är jobbig, jag hatar verkligen och fira mina födelsedagar. jag har alltid älskat och fylla år jag blir äldre. fram till jag var 15 så visste jag inte eller jag visste att min pappa hade lämnat oss och försvunnit men jag kom aldrig ihåg vilken dag det var, jag tror inte att mamma ville säga något när jag var lite och det är jag ganska glad över. men hon berättade det för mig det året jag skulle bl 15, jag mins den dgen hon sa det och det lede till att jag inte har någon lust att fira mig längre, jag tänker om jag kanske ska fira mig en dag innan eller en dag efter. för varje jävla   år jag fyller så samlas släkten och bla bla bla, och varje år siter dem och pratar om jomin pappa. det spelar ingen roll att jag säger ifrån och jag vill verkligen inte bli ledsen och skit. jag vill ha en så bra dag jag kan fast allt som har hänt. jag vet inte varför dem sitter och pratar om det dem kan lika med parata om det någon annan dag men dem verkar inte förstå det.
Det jag mår piss dåligt över är att jag saknar han, att jag vill täffa han. är det normalt? jag vet inte och jag kommer aldrig få något bra svar om det.
2000-06-30 I miss you, dady!

Mitt liv, min styrka

mitt liv
det finns inga ord kvar som jag kan säga det är nu eller aldrig.allså hur kan det bli så här vad är det jag har gjort för fe hur kommer det sig att jag inte vill leva varför jag vill dö men jag vet inte kanske jag adldrig kommer få svar på det. detta boken kommer handla om hela min bardom tills jag började gymnasiumet. allt vart bara fel är det för jag föddes eller var det för jag bara fans där men nu kanske jag kommer märka att jag är värd att leva men jag tror inte att jag kommer ha någon bra plats på jorden. i hela mitt liv har jag blivit nertryckt att jag inte passar in att alla vet att jag är anulunda. men vad kan jag göra att passa in vad kan jag göra för att inte ha en som barndom som jag har. det är sånna frågor som jag kommer ha med mig hela mitt liv dem kommer aldrig kunna blir besvarade. frågorna trycker ner en man orkar inte med dem man ger upp hoppet att leva varför ska jag det när jag har en pappa som är som han är eller att jag beter mig som jag varför ska jag vara kvar på jorden då. jag gör ingen nytta här mer än att bara ta plats. om jag dör så kan någon annan ta min pats på jorden och kanske allt bara blir så mycket bättre när jag försvinner. dem tankarna har jag i mitt huvud och jag vet inte om jag kommer kunna bli av med dem någon gång i mitt liv. men ni kan vara lugna jag ska ta alt från början och det börjar nu.
det finns inga ord kvar som jag kan säga det är nu eller aldrig.
allså hur kan det bli så här vad är det jag har gjort för fe hur kommer det sig att jag inte vill leva varför jag vill dö men jag vet inte kanske jag adldrig kommer få svar på det. detta boken kommer handla om hela min bardom tills jag började gymnasiumet. allt vart bara fel är det för jag föddes eller var det för jag bara fans där men nu kanske jag kommer märka att jag är värd att leva men jag tror inte att jag kommer ha någon bra plats på jorden. i hela mitt liv har jag blivit nertryckt att jag inte passar in att alla vet att jag är anulunda. men vad kan jag göra att passa in vad kan jag göra för att inte ha en som barndom som jag har. det är sånna frågor som jag kommer ha med mig hela mitt liv dem kommer aldrig kunna blir besvarade. frågorna trycker ner en man orkar inte med dem man ger upp hoppet att leva varför ska jag det när jag har en pappa som är som han är eller att jag beter mig som jag varför ska jag vara kvar på jorden då. jag gör ingen nytta här mer än att bara ta plats. om jag dör så kan någon annan ta min pats på jorden och kanske allt bara blir så mycket bättre när jag försvinner. dem tankarna har jag i mitt huvud och jag vet inte om jag kommer kunna bli av med dem någon gång i mitt liv. men ni kan vara lugna jag ska ta alt från början och det börjar nu.
KAPITEL ETT
Jag har alltid varit den tjejen som kan klara av att bli nerslagen jag reser mig upp och inget har hänt. men det jag adrig klarar av är att höra ord. ord sårar mig det sårar mig mer än vad man kan säga. jag kan erkänna jag gråtter lätt jag gråtter när jag är förbanad när jag inte kara av mer, men det är inte så att jag tjuter hela tiden jag har minna stunder när jag skrattar och är glad person. det är som en lärare sa till mig, jag kör mitt lilla fece och jag. att jag har en min är spralig och glad fast jag mår piss och orkar inte med något när jag vill bara dö. men det vet ingen förutom jag. jag har nästan alltid varit den personen jag vill inte prata med någon om jag vet att den inte ringer hem. för några år sedan så började jag umgås mycket med min mormor var det varje heg varje lov dagar eller studje dagar. jag tänker inte på hur hon känner sig om jag dör inte hur dem andra känner sig häller. det jag kan säga om min mormor dör så kommer jag dö med henne. jag kommer inte vara samma person som hon om hon dör vem ska jag vara hos vem ska jag prata med vem ska jag änns kunna rymma till om jag inte orkar med något. mormor bor ute på landet kan man säga det är hus i närheten men det är tyst, skog och vatten runt om så det blir ganske tyst där. man kan tänka man kan bara andas ut och inte behöva träffa någon där som man ofta gör när man är hemma. att vetta att man har ett ställe där jag bara kan vara mig själv och inte behöver vara orolig för man ska göra fel att bara vara. det är det bästa jag vet.jag är den personen som man inte kan tro att jag har varit med om så mycket i mitt liv eller att jag har försökt tagit mitt liv så många gånger. om jag säger så att om jag skulle träffa en person som jag så skulle jag inte tro att det har varit med om såna hämska saker i sitt liv. jag kan beskriva mig med tre posetiva saker och tre negativa saker som är typiskt mig.
dem posetiva är glad,posetiv och spralig
sen kommer man till dem negativa sakerna i sitt iv som är agresiv, ledsen och enviss jag vet inte om den sista är bådde dålig eller bra det är svårt att säga men ibland är det dåligt och ibland bra kan man säga. det är dem typiska sakerna som alla ungeför kan säga om mig. men det är jobbigt att tiderna förändras och det gör jag med. året 2010 förändras hela mitt liv.
livet går som en bergodal bana men mitt stuppade och bara gick neråt och neråt. det tog inte slut fans inget som tog stopp. mitt spraiga hurmör bara försvan och fans inte kvar, allt var borta...
allt deta har pågått en längre tid men nu var jag i botten och ville bara hammna i himmen. jag såg inte ljuset i livet det fans inget ljus. det var bara mitt fel att jag hade hammnat i dena sitts men jag fattade inte det. det kanske låter som ett stort ansvar jag tog jag var 15 den tiden det var sommaren 2010 och hade inte fyllt 16 än. jag ville inte fira min föddelse dag jag ville inte det med det vara mitt lilla fece och jag som fick alla att tro att det var bra och att jag inte mådde som jag gjorde som vart att ingen såg hur jag mådde. det som var jobbigaste under den tiden var att jag inte visste vem jag kunde prata med, så jag började skriva en blogg som jag a ut på en sida som jag inte visste att min mamma viste om och att hon inte skulle få reda på adresen till den sidan. det var en del som gjorde att jag klarade nästan av hela sommaren. men hur vart det så att jag hammnade i dena sits? hur började? det är dem frågorna jag har fundrat på och jag tror jag vet savaret nu varför det bev som det blev. och om jag tänker till baka så är det från föddsen tills nu som allt hände. jag är bara 16 och orkar inte med livet längre den som får mig orka med är min mormor vad skulle jag göra om jag inte hade dig vid min sida.
KAPITEL TVÅ
jag föddes på norrköping sjukhus den 30 juni 1994 klockan tio i nio. jag vet inte hur mycket jag väggde med jag var ett kort barn och lite mullig om jag inte mins fel. jag döpptes samtigdig som min syster som bev två år det året. min mamma och pappa var gifta med varandra för några år tillbaka. Mamma och Pappa möttes på en teater som mamma syde klädder ti och pappa jobbade där. Under den tiden hade mamma sutat knarka men min pappa hållde på med knark den tiden med. dem föll för varndra direkt. jag tror inte att pappa misshandlade mamma från början att det började smygga sig fram under tidens gång som det ofta brukar göra. men efter vi var födda så bodde vi ute på andet och hade oika djur som man har på andet som tex ormar,katter,kanin,hundar,höns med mera. jag har alltid tyckt om djur och barn det är det  jag tycker är kul sen har jag sången med. men tiden gick och vi började bi äldre jag och min syster och vi började föstå att mamma bev misshandad av min pappa. bådde jag och min syster blev med misshandad av vår pappa men när man är liten så ser man upp till dem och fattar inte att det är något fel med det. det kanske är svårt att föstå hur man kan se upp till någon som han men det är ju min pappa och när man var liten så såg man upp till dem äldre. men tiden gick och jag började dagis och min syrra lekis. efter vi hade gått i skoan ett tag så lyckas mamma flytta från pappa, men min syster och jag fick bo kvar. vi träffade mamma ofta på helgerna och då art det att vi blev tvättade och få nya klädder på oss. man kan inte förastela sig hur skitiga jag och min syster var vi hade inte duchsat eller rena klädder på oss tänk hur man uktade då och hur fottigt håret var. inte att man skulle gå så nu för tiden. men varje gång mamma skulle komma hämta oss från pappa så hade hon fyra vakter med sig för att inte pappa skulle kunna göra något mot henne. hon fick inte åka dit själv. det som jag har ett starkt mine av var hur min pappa såg ut och att jag hade ett hasband med en häst på som jag hade jämt på mig, och att jag alltid sjöng min lilla ponny. en dag så åkte inte jag till dagis jag hade svimmat och pappa ville att jag skulle vara hemma den dagen. när kockan var runt ett så frågar jag han när vi skulle åka till dagis men han sa att det var försent för att åka ditt och jag vart jätte ledsen för att vara på dagis var det bästa jag viste för att få vara fri på ett sätt och inte bli slaggen där, det var en underbar kännsa. men sista gången jag var på dagis så ekte jag i lekstugan vi hade där och jag hängde av mig mitt häst halsband medan jag sjöng på min lilla ponny. och när det ringde in så glömde jag ta med mig det och jag glömde det det var den sista gången jag såg halsbandet. Men efter vi hade haft rättegångar om hur vi skulle göra med att bo hoss pappa eller hoss mamma så bestämde dom att jag och min syster skule få flytta till ett barnhem och bo där. så mamma och pappa fick komma dit och träffa oss men dem fick inte vara där samtidigt. men efter mamma hade åkt hem så ibland så kom pappa inte så vi fick sova där ensammna jag mins att jag brukade gråtta och att jag saknade bådde mamma och pappa. att bara ha någon vid sin sida som kunde krama en till god natt och sjunga tills man somnade. men det fanns ingen där. sen kunde han komma efter två dagar och stana där en natt men han vissade inte intreese om att han tyckte om oss och ville ta hand om oss det fanns inte där. och jag tror att jag tog mäst syryck av att inte ha någon där jag började bli allt mer bråkigare och arg. och att jag skulle bestämma men jag gick bara i ekis den tiden. men efter ett tag så fick jag min syster och mamma flytta till en lägenhet nära barnhemmet för att se hur det skulle funka att bara bo vi tre tillsammans jag tyckte att det funkade bra men dem hade andra plander.  efter ett par månader så kommer det en fosterfamilj ditt och träffar mig och min syster och det vissar sig att jag och min syster kommer få bo hemma hoss dem ett tag för att vänta på att rättegångarna skulle vara kalara och detta är runt 1999 eller 2000. så jag och min syster flyttar hem till dem i söderköping och det vissar att dem har redan två barn där som dem tar hand om. en var en tjej och en var en kille dem var syskon. men tjejen skulle snart flytta hem till sin mamma. vi kom bra överräns och trivdes där. men det biv bara ett helvete efter ett tag.
det finns inga ord kvar som jag kan säga det är nu eller aldrig.allså hur kan det bli så här vad är det jag har gjort för fe hur kommer det sig att jag inte vill leva varför jag vill dö men jag vet inte kanske jag adldrig kommer få svar på det. detta boken kommer handla om hela min bardom tills jag började gymnasiumet. allt vart bara fel är det för jag föddes eller var det för jag bara fans där men nu kanske jag kommer märka att jag är värd att leva men jag tror inte att jag kommer ha någon bra plats på jorden. i hela mitt liv har jag blivit nertryckt att jag inte passar in att alla vet att jag är anulunda. men vad kan jag göra att passa in vad kan jag göra för att inte ha en som barndom som jag har. det är sånna frågor som jag kommer ha med mig hela mitt liv dem kommer aldrig kunna blir besvarade. frågorna trycker ner en man orkar inte med dem man ger upp hoppet att leva varför ska jag det när jag har en pappa som är som han är eller att jag beter mig som jag varför ska jag vara kvar på jorden då. jag gör ingen nytta här mer än att bara ta plats. om jag dör så kan någon annan ta min pats på jorden och kanske allt bara blir så mycket bättre när jag försvinner. dem tankarna har jag i mitt huvud och jag vet inte om jag kommer kunna bli av med dem någon gång i mitt liv. men ni kan vara lugna jag ska ta alt från början och det börjar nu.
det finns inga ord kvar som jag kan säga det är nu eller aldrig.
allså hur kan det bli så här vad är det jag har gjort för fe hur kommer det sig att jag inte vill leva varför jag vill dö men jag vet inte kanske jag adldrig kommer få svar på det. detta boken kommer handla om hela min bardom tills jag började gymnasiumet. allt vart bara fel är det för jag föddes eller var det för jag bara fans där men nu kanske jag kommer märka att jag är värd att leva men jag tror inte att jag kommer ha någon bra plats på jorden. i hela mitt liv har jag blivit nertryckt att jag inte passar in att alla vet att jag är anulunda. men vad kan jag göra att passa in vad kan jag göra för att inte ha en som barndom som jag har. det är sånna frågor som jag kommer ha med mig hela mitt liv dem kommer aldrig kunna blir besvarade. frågorna trycker ner en man orkar inte med dem man ger upp hoppet att leva varför ska jag det när jag har en pappa som är som han är eller att jag beter mig som jag varför ska jag vara kvar på jorden då. jag gör ingen nytta här mer än att bara ta plats. om jag dör så kan någon annan ta min pats på jorden och kanske allt bara blir så mycket bättre när jag försvinner. dem tankarna har jag i mitt huvud och jag vet inte om jag kommer kunna bli av med dem någon gång i mitt liv. men ni kan vara lugna jag ska ta alt från början och det börjar nu.
KAPITEL ETT
Jag har alltid varit den tjejen som kan klara av att bli nerslagen jag reser mig upp och inget har hänt. men det jag adrig klarar av är att höra ord. ord sårar mig det sårar mig mer än vad man kan säga. jag kan erkänna jag gråtter lätt jag gråtter när jag är förbanad när jag inte kara av mer, men det är inte så att jag tjuter hela tiden jag har minna stunder när jag skrattar och är glad person. det är som en lärare sa till mig, jag kör mitt lilla fece och jag. att jag har en min är spralig och glad fast jag mår piss och orkar inte med något när jag vill bara dö. men det vet ingen förutom jag. jag har nästan alltid varit den personen jag vill inte prata med någon om jag vet att den inte ringer hem. för några år sedan så började jag umgås mycket med min mormor var det varje heg varje lov dagar eller studje dagar. jag tänker inte på hur hon känner sig om jag dör inte hur dem andra känner sig häller. det jag kan säga om min mormor dör så kommer jag dö med henne. jag kommer inte vara samma person som hon om hon dör vem ska jag vara hos vem ska jag prata med vem ska jag änns kunna rymma till om jag inte orkar med något. mormor bor ute på landet kan man säga det är hus i närheten men det är tyst, skog och vatten runt om så det blir ganske tyst där. man kan tänka man kan bara andas ut och inte behöva träffa någon där som man ofta gör när man är hemma. att vetta att man har ett ställe där jag bara kan vara mig själv och inte behöver vara orolig för man ska göra fel att bara vara. det är det bästa jag vet.jag är den personen som man inte kan tro att jag har varit med om så mycket i mitt liv eller att jag har försökt tagit mitt liv så många gånger. om jag säger så att om jag skulle träffa en person som jag så skulle jag inte tro att det har varit med om såna hämska saker i sitt liv. jag kan beskriva mig med tre posetiva saker och tre negativa saker som är typiskt mig.
dem posetiva är glad,posetiv och spralig
sen kommer man till dem negativa sakerna i sitt iv som är agresiv, ledsen och enviss jag vet inte om den sista är bådde dålig eller bra det är svårt att säga men ibland är det dåligt och ibland bra kan man säga. det är dem typiska sakerna som alla ungeför kan säga om mig. men det är jobbigt att tiderna förändras och det gör jag med. året 2010 förändras hela mitt liv.
livet går som en bergodal bana men mitt stuppade och bara gick neråt och neråt. det tog inte slut fans inget som tog stopp. mitt spraiga hurmör bara försvan och fans inte kvar, allt var borta...
allt deta har pågått en längre tid men nu var jag i botten och ville bara hammna i himmen. jag såg inte ljuset i livet det fans inget ljus. det var bara mitt fel att jag hade hammnat i dena sitts men jag fattade inte det. det kanske låter som ett stort ansvar jag tog jag var 15 den tiden det var sommaren 2010 och hade inte fyllt 16 än. jag ville inte fira min föddelse dag jag ville inte det med det vara mitt lilla fece och jag som fick alla att tro att det var bra och att jag inte mådde som jag gjorde som vart att ingen såg hur jag mådde. det som var jobbigaste under den tiden var att jag inte visste vem jag kunde prata med, så jag började skriva en blogg som jag a ut på en sida som jag inte visste att min mamma viste om och att hon inte skulle få reda på adresen till den sidan. det var en del som gjorde att jag klarade nästan av hela sommaren. men hur vart det så att jag hammnade i dena sits? hur började? det är dem frågorna jag har fundrat på och jag tror jag vet savaret nu varför det bev som det blev. och om jag tänker till baka så är det från föddsen tills nu som allt hände. jag är bara 16 och orkar inte med livet längre den som får mig orka med är min mormor vad skulle jag göra om jag inte hade dig vid min sida.


KAPITEL TVÅ
jag föddes på norrköping sjukhus den 30 juni 1994 klockan tio i nio. jag vet inte hur mycket jag väggde med jag var ett kort barn och lite mullig om jag inte mins fel. jag döpptes samtigdig som min syster som bev två år det året. min mamma och pappa var gifta med varandra för några år tillbaka. Mamma och Pappa möttes på en teater som mamma syde klädder ti och pappa jobbade där. Under den tiden hade mamma sutat knarka men min pappa hållde på med knark den tiden med. dem föll för varndra direkt. jag tror inte att pappa misshandlade mamma från början att det började smygga sig fram under tidens gång som det ofta brukar göra. men efter vi var födda så bodde vi ute på andet och hade oika djur som man har på andet som tex ormar,katter,kanin,hundar,höns med mera. jag har alltid tyckt om djur och barn det är det  jag tycker är kul sen har jag sången med. men tiden gick och vi började bi äldre jag och min syster och vi började föstå att mamma bev misshandad av min pappa. bådde jag och min syster blev med misshandad av vår pappa men när man är liten så ser man upp till dem och fattar inte att det är något fel med det. det kanske är svårt att föstå hur man kan se upp till någon som han men det är ju min pappa och när man var liten så såg man upp till dem äldre. men tiden gick och jag började dagis och min syrra lekis. efter vi hade gått i skoan ett tag så lyckas mamma flytta från pappa, men min syster och jag fick bo kvar. vi träffade mamma ofta på helgerna och då art det att vi blev tvättade och få nya klädder på oss. man kan inte förastela sig hur skitiga jag och min syster var vi hade inte duchsat eller rena klädder på oss tänk hur man uktade då och hur fottigt håret var. inte att man skulle gå så nu för tiden. men varje gång mamma skulle komma hämta oss från pappa så hade hon fyra vakter med sig för att inte pappa skulle kunna göra något mot henne. hon fick inte åka dit själv. det som jag har ett starkt mine av var hur min pappa såg ut och att jag hade ett hasband med en häst på som jag hade jämt på mig, och att jag alltid sjöng min lilla ponny. en dag så åkte inte jag till dagis jag hade svimmat och pappa ville att jag skulle vara hemma den dagen. när kockan var runt ett så frågar jag han när vi skulle åka till dagis men han sa att det var försent för att åka ditt och jag vart jätte ledsen för att vara på dagis var det bästa jag viste för att få vara fri på ett sätt och inte bli slaggen där, det var en underbar kännsa. men sista gången jag var på dagis så ekte jag i lekstugan vi hade där och jag hängde av mig mitt häst halsband medan jag sjöng på min lilla ponny. och när det ringde in så glömde jag ta med mig det och jag glömde det det var den sista gången jag såg halsbandet. Men efter vi hade haft rättegångar om hur vi skulle göra med att bo hoss pappa eller hoss mamma så bestämde dom att jag och min syster skule få flytta till ett barnhem och bo där. så mamma och pappa fick komma dit och träffa oss men dem fick inte vara där samtidigt. men efter mamma hade åkt hem så ibland så kom pappa inte så vi fick sova där ensammna jag mins att jag brukade gråtta och att jag saknade bådde mamma och pappa. att bara ha någon vid sin sida som kunde krama en till god natt och sjunga tills man somnade. men det fanns ingen där. sen kunde han komma efter två dagar och stana där en natt men han vissade inte intreese om att han tyckte om oss och ville ta hand om oss det fanns inte där. och jag tror att jag tog mäst syryck av att inte ha någon där jag började bli allt mer bråkigare och arg. och att jag skulle bestämma men jag gick bara i ekis den tiden. men efter ett tag så fick jag min syster och mamma flytta till en lägenhet nära barnhemmet för att se hur det skulle funka att bara bo vi tre tillsammans jag tyckte att det funkade bra men dem hade andra plander.  efter ett par månader så kommer det en fosterfamilj ditt och träffar mig och min syster och det vissar sig att jag och min syster kommer få bo hemma hoss dem ett tag för att vänta på att rättegångarna skulle vara kalara och detta är runt 1999 eller 2000. så jag och min syster flyttar hem till dem i söderköping och det vissar att dem har redan två barn där som dem tar hand om. en var en tjej och en var en kille dem var syskon. men tjejen skulle snart flytta hem till sin mamma. vi kom bra överräns och trivdes där. men det biv bara ett helvete efter ett tag.

??

att andas är ett måste!
men är ett liv måste?

två saker

Vissa saker i mitt liv kan jag förlåta, vissa sakern någon har gjort mot mig kan jag förlåta men andra saker ekar i mitt huvud skricker att jag måste ha hjälp. men att jag ska kunna ta den hjälpen kommer jag nog aldrig att göra att vilja dö ja det vill folk, att inte orka med mitt liv att bara vill försvinna över det två personer kan göra och sätta ärr i min kropp förlivet, dem sakerna kommer jag aldrig att kunna glömma eller kunna förlåta, jag kna inte förlåta mig själv att det har hänt hatar mig själv att jag kunde låta såna här saker finnas och på gått en sån här tid att jag inte gjorde något. men vad kunde jag ha gjort jag var sex när du överfalde mig och du slutade inte. jag var inte mogen jag var bara barnet. jag kunde inte försvara mig men jag känner ATT DET ÄR MITT FEL!!! VARFÖR GJORDE JAG INGET?! VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?! jag hatar mig för allt i mitt liv att min pappa misshandlade oss det är mitt fel, att du kunde hålla på så här mot mig att du bara kunde görat mot mig. ni är två personer som har förstört mitt liv och jag menart att ni har förstört mitt liv.

livet

Det är som vandligt här hemma och inget nytt har hänt. mamma min lossas pappa bråkar med mig när jag är hemma. så nu har det blivit att jag är hemma en timme efter skolan sedan dra jag ivägg och kommer hem halv tio och dem är väll vakna till tio tills dem skaq sova, sedan sover jag inte för än 4 mina tabletter börjar sluta fungera och vet inte vad jag ska göra för att kunna sova. skolan går ått helvete ligger efter som fan och har inte nåågon lust att ta igen det jag har missat har missat sjukt mycket och orkar inte bry mig. jag har tid att göra det när jag inte sover men orkar inte. jag börjar få ångest igen och vet itne vad jag ska ta mig till, har mardömar efter mardrömar, vill börja med droger igen för då försvinner allt för en kort minut och jag mår bra igen. men jag vill inte svika dem jag har lovat att inte göra det igen men att vilja ha hella tiden blir jobbigt. att bara vara sugen det är som en  rökare utan cigaretter det är lika jobbigt för mig att vara utan droger om jag nu har kunnat hållit upp i 3 - 4 månader kanske jag ska försöka klara detta varför ska det finnas och varför känns det som att man mår bättre. kanske man glömmer det som är jobbigt och det man inte orkar med i livet just då. jag har mina tankar att ta mitt liv att inte finnas mer men varför har jag det. det kanske beror på det som har hänt i mitt liv och det kanske gör att jag inte orkar med att leva längre varför ska ni kanske som sitter och läser om min blogg och mitt liv varför ska jag skriva om det? jag vet att jag inte är ensam att det finns flera som har haft det jobbigar i livet än vad jag har haft men jag vet inte. det jag tycket är jobbigt och det jag tycker är hämnskt som har hänt i mitt liv jag vill skriva om det för att jag vet att det finns flera som har haft det som jag och kanske värre eller något liknade, jag vill vissa för er att ni inte är ensammna kanske finns ett ljus någon stans som gör att livet blir bättre att man klarar av att leva sitt liv. men jag har inte hittade det ljuset och jag letar fårtfarande och vet inte om jag någon sin kommer att hitta det....

Det var längesedan, och längre blir det.

Det var länge sedan jag tänkte tillbaka, längesedan jag tänkte på allt. men minnerna kommer tillbaka och hjärtat slår i hundra varje gång jag tänker på dig och vad du gjorde mitt liv till det är idag. Kanske låter sjukt men om detta sakerna hände mig kanske jag inte hade varit den jag är idag.


jag vill kunna leva mitt liv igen men det kommer aldrig kunna hända igen, du finns jag har din röst i huvudet det gör så jag inte orkar med något mer. jag kommer alltid att ha samma DNA som du men det kommer inte betyda att vi är släckt att du är min pappa för det kommer du aldrig att bli för mig... du är dö för mig, jag har ingen pappa och det kommer jag aldrig att ha i mitt liv. och jag mår dåligt över det för jag vill ha en pappa i mitt liv som finns där som tar hand om mig med det kommer jag aldrig att ha och kommer aldrig att få. du är död för mig och ingen kommer kunna ändra på det ingen.

Varför hamnade jag i denna sits? varför hände detta mig?

Jag kan nog till en del varför jag har mardrömar varför jag är självmordsbenägen men Det som NI inte vet. okej någon gång kanske jag ska säga det kanske blir idag kanske blir om ett år jag vet inte att jag inte är ensam om detta men jag vet att jag kanske mår bättre och att jag inte behöver bära detta händelserna för mig själv inte behöver hålla det inne att jag kanske kanske kan le med ett riktigt leende igen, jag kna aldrig glöma den tiden jag skrattade var glad på RIKTIGT, och inte fejk önskar att den tiden kunde komma tillbaka och jag kan leva igen utan att vilja dö för varje dag som går. någon dag finner även jag lyckan.

ett leende kan alla fejka.

ett leende kan alla fejka men frågan är hur länge orkar man hålla leenderna på läpparna. Hur länge kan jag le, hur länge kan jag spella ''glad'', kan inte någon bara se kan inte någon förstå att jag inte klarar det mer, att allt brister att jag snart inte kan le inte kan vara glad. vara orolig att du kan dycka upp att du kan vara bakom mig i kön. att bara du finns gör mig rädd. det är inte mycket jag är rädd för men dig kommer jag alltid att vara rädd för. så snälla jag vill verkligen att någon ska kunna se att jag inte mår bra.

glöm dina gamla problem för imorgon kommer det nya.

sitter i min ensamhet och målar mina naglar och tänker på morgon dagen. dagarna bara går ta en tablett och sedan somnar du. när jag vaknar igen så är det en ny dag och problemen blir nya. det är som dem säger glöm den gamla problemen imorgon kommer det nya. det stämmer med mina problem blir nya men det är såna problem jag alltid kommer att ha och dem kommer att vara samma.
bilder säger mer en tusen ord varför är det lätt att hitta bilder som säger hur man mår än hitta ord att skriva och få fram det till rätta mendnigar?

I am sorry........

I'a sorry....

stå mellan två vägar, och vet inte vilken som är rätt.

att stå mellan två platser
den inna till himmelen och
den andra att leva.
så vet jag inte vilken jag ska ta.
gör man fel med att ta den vägen som
vissar himmelen
eller ska man leva vidare?
jag vet inte och kommer nog
alldriv få reda på.


det är inte lätt fast jag inte orkar med att leva för att rösterna säger imot så är det inte bara att jag tar livet av mig för det finns andra saker som gör att jag klarar av att leva och inte låter mig dö. jag har underbar familj ( mormor )  jag har underbara vänner som hjälper mig men det hjälper inte det helar jag måste veta varför jag ska leva varför jag ska vara vid liv och in vara död. tankarna bara snurrar inne i mitt huvud och jag vet itne vad jag ska göra, det finns ingen som kan hjälpa mig det ända sättet är att jag tar reda på det själv och det kommer ta tid jag vet att det kommer ta tid....

alla dagar kommer och alla dagar går, som ett evigt liv.

det är som överskriften säger alla dagar kommer och alla dagar går, men den kommer alltid tillbaka. jag sitter ute i skogen hos min mormor och har nu druckit en stor kopp kaffe, jag tyckte att jag behövde det. jag ska snart ta en cigg och bara sitta att njuta. just såna här dagar jag kan vara hemma hos min mormor och bara slappna av, det är det jag behöver för här kan jag tänka här kan jag vara mig själv. det finns ingen som stör mig och jag kan tänka och mina tankar kan sväva i mitt huvud. att må som man gör är inte kul att inte kunna somna med hjälp av sömntabletter, och ha mardrömar och vet inte vad jag ska göra åt saken. när jag inte kan prata med någon och jag inte vill prata. det är bra att det finns internet och bloggar, det är bra att komma ut till skogen och inte behöver prata eller tänka på några att bara vara. kanske låter själviskt men det är min egna stund i veckan som jag kan ha för mig själv.

att mina tankar, att rösterna bara skriker i mitt huvud finns det ingen som vet vem jag är. ingen kommer att få reda på, den enda som kommer veta hur jag mår är jag sjävl. varför ska jag prata med någon?? dem hjälper mig ändå inte. jag har haft dem rösterna i många år och jag har ändå prata med folk det har inte hjälpt. överdos hit och ditt, knark. det som har hjälpt mig är KNARK det har gjort så rösterna har försvunit och inte funits där. efter en stund eller ett tag när kanarket började försvinna så började det komma tillbaka. men under den tiden jag var hög eller påverkand så mådde jag bra, då var inte mitt leende falskt då var det äkta. då var jag glad, då behöved jag inte gömma mig. en efter att nu ha varit drogfri i ett halv år så mår jag  mer och mer dåligt, och det går bara neråt, varför ska det som är olagit vara det som jdag så jag kan leva, att göra så jag mår bra. folk säger att det är bra att jag inte tar droger med men jag mådde då bra och inte skit. jag önskar att jag kan komma tillbaka till den tiden jag knarkade och den tiden jag kunde må bra några gånger i veckan/månaden. men tider kommer då jag bara vill ta knark då jag vill bli hög och orka med livet. men tiden var då och jag måste hitta något annat sätt så jag kan leva och må bra och kunna ha ett äkta leende igen.


Jag var en del av din familj, och jag saknar det som fan!


Bild kan säga mer än tusen ord! Tack för din tid tack för jag fick vara en del av din familj, jag kommer sakna det som fan.

Du säger att du är där vad som än händer, men när jag ropar på dig så är du borta.


saker och ting är inte som det brukar tankar snurrar i mitt huvud jag vet inte vad jag ska ta mig till vet inte vad som är fel med mig. Varför ska jag må som jag gör, varför kan jag inte bara sätta mig ner och prata med någon. stunder som jag mår bra men tankar kan bara snurra. jag vet att man säger till sina vänner sina när att man alltid kommer finnas för dem vad än som händer. men varför är det inte någon som kan hålla det. jag har stunder jag inte klarar av att hjälpa andra men det är för att jag mår sjukt dåligt då. jag menar att jag skulle göra allt för dem jag älskar och det menar jag. jag står för det jag säger, jag gör det jag säger och jag lovar att om jag säger till dig att jag skulle kunna offra mitt liv för dig så skulle jag ha gjort det. det spelar ingen roll vad jag än säger för att när jag ropar på dig så vet jag att du inte kommer att höra mig, du är för långt borta och kan inte höra mig. jag vet att det kan hjälpa mig att be när jag är i kyrkan och tänka på det jag inte mår bra över, men det kan inte rädda eller hjälpa mig från allt. att skriva funkar ganska bra jag kan skriva vad jag vill säga vad jag vill jag kan till och med skriva hur jag mår och jag behöver inte skriva mitt namn jag måste inte prata med en främande människa. jag tror att detta kommer att hjälpa mig men jag vet inte kanske kommer detta bli som en dagbok som jag aldrig kommer att liva utan som alla människor i värden kan läsa men jag kan vara mig själv utan att äns bli orolig för att bli mobbad bli retad utan jag kan vara mig själv när jag är med folk. okej jag kansk inte stavar rätt på allt kanske inte gör världens bästa meningar med det är något ni får leva med vi kan hoppas att jag blir bättre. men kanske kommer ifrån ämnet men jag vet inte jag bara skriver det som kommer upp i mitt huvud. men varför kan man inte lita på någon, varför kan man inte det? den frågan kommer man aldrig kunna få svar på.

Jag är ledsen, Jag är sårad, Jag vill bara få det ogjort.

hur kunde jag tänka den tanken? hur kunde jag görat? varför hatar itne folk mig?
det är dem tankarna som snurrar i mitt huvud! vaför kunde jag göra en sån sak hur?! varför ville jag göra en sak för att kunna skada dig att bara få göra så du känner den smärtan jag fick känna. ord bara svävar runt mitt huvud vet inte vad jag ska göra vet itne vad jag kan säga till dig för att göra så jag kan må bättre göra så du mår bra igen. jag hatar mig själv så mycket. det kanske var en liten sak men den är också står. att man kan vara så elak för att ge igen på någon bara för att en stund i fem minuter må bra och vara glad. en hur blir det efter dem fem minuterna? jo man mår dåligt man orkar inte men klarar inget jag vet inte vad jag ska säga till dig hur jag kan få dig att förlåta mig. att du sa till mig att det var lungt men det var inte det jag kunde se det i dina ögon men jag säger inget ville inte börja något bråk ville inte orkade inte. jag kanske gör saker som jag sedan ångrar mig så jag kanske för en stund inte tänker hur jag värkligen mår. kan ite sova kan inte röra mig kroppen bara skriker. jag vet inte varför jag känner så här eller varför jag kan få en människa så ledsen. vet inte vad som händer med mig vet inte vad det är för fel på mig.

Välkommen till min nya blogg!




RSS 2.0